Janna !

En dag i taget.

Det är så man får göra nu , ta varje dag , timme osv i taget.
Ibland känns det nästintill som vanligt, men när tystnaden smyger sig på kommer allting tillbaka.
Man känner sig upp&ner hela tiden. Bäst är det när vi är tillsammans.
Vi kan skratta tillsammans men ändå prata så djupt om händelsen- vilket jag vet är viktigt.
Jag är så glad att jag har mina vänner nu, även mina älskade vänner som inte kände Sebastian så bra som stöttar mig - jag vet att jag lätt kan glömma bort att säga tack men ni vet hur mycke ni betyder !

Minnesstunden var otrolig vacker men ändå så jobbig.
Det var det absolut värsta jag varit med om.
Men jag måste erkänna att det känns lite bättre idag..
Men får som sagt ta dag för dag.. Det var så skönt att se så många i kyrkan.
Sebastian hade ju de i sig att även om han bara var i någons liv i fem minuter så var han en del av en. Han med sitt underbara leende,skratt & galenskaper.

Ikväll samlades vi igen, gjorde våfflor,pratade,skrattade & bara va.
Just de som behövs.

Jag är dock orolig för några av mina vänner, det stänger in sig.
Det är deras sätt att hantera situationen men jag klarar det inte riktigt..
Vi måste stötta varandra..


Många tankar, många frågor - för lite svar.

Seb, vi saknar dig .