Janna !

Jag är inte dum i huvudet.
Jag vet att kroppen reagerar på allt man har gått igenom den sista tiden.
Men tar det någon gång slut ?
Jag känner inte min kropp längre, eller mina känslor rättare sagt..
Inatt drömmde jag om dig igen Sebastian.
Visst är det helt nartuligt, det förstår jag . För saknaden är så stor.
Men det jag drömmer, är nästan overkligt.
Jag drömmer om våra minnen tillsammans Sebastian.
Och inte dem vi har skapat på senare år, ( tanten,skolan,fester osv.) Utan när vi var mindre. Minnen som finns djupt inom mig men som jag aldrig egentligen skulle komma ihåg. Hur kan kroppen gå så långt tillbaka i minnet ?
Men så drömmer jag, vaknar och kommer ihåg allting in i minsta detalj. Även om det var så många årsedan. Jag har nog inte riktigt förstått hur många minnen du och jag har tillsammans.


Älskade Sebastian. Du är så saknad. Men vi är starka. Vi försöker iaf.
Vi tar hand om varandra, för din skull..
Jag vet att många tårar fälls när man är hemma ensam, även mina.
Men jag tror att det är bra, man måste få gråta.
Minnerna & saknaden av dig kommer aldrig ta slut..


Vi får kämpa, och många mer tårar kommer fällas.






<3