Janna !

Alla har inte en chans att visa hur man känner om det som har hänt,
Min vän Johan Rothlind har skrivit denna vackra tex om Sebastian.
Så jag valde att lägga upp den här , alla kanske inte har en blogg som man kan skriva på eller liknande . Om så nu är fallet att man ha ut något får ni gärna maila mig och så lägger jag ut det här. Det är viktigt att få visa hur man själv ser på saker och ting.

Allt det vi väljer att lämna, utan att glömma….


Alla gör vi val som gör kan våra svåra för inte bara oss själva utan också för dem andra i vår omgivning. Man gör inte valet för någon annan än sig själv, men helt utan att man tänker på vad man faktiskt ska göra så blir precis alla inblandade. Inte ens dem människor som man trodde fanns runt en för ta del av det valet man en dag gör. Hur mycket man än ställer sig frågan, varför? Kan vi aldrig finna ett svar, utan det var bara Sebastian som kunde svara på den frågan, och trots att det säkert inte fanns något bra svar så kommer frågan alltid att leva kvar hos oss. Ofta önskar man att man borde ha märkt något eller att man kanske borde sett något, men hur mycket kan vi gräma oss över det? Kanske i en evighet, kanske en vecka? Men vi kommer alltid till samma svar, hur kunde jag veta? Det är först nu när man har förlorat något man inser hur mycket det betydde. Vi kanske inte alla var vän med honom, men vi rördes och blev tagna av det som hände. Det är nog en mekanism som alla människor lever med, att faktiskt förstå stundens allvar. En annan mekanism som finns hos människan i ett sådant läge som detta är viljan att gå igenom saker tillsammans och våga träda fram och dela med sig om det man själv tycker och tänker. Även om man kanske inte var den som var med Sebastian varje dag, eller pratade med honom varje vecka, så finns det inget som gör att man inte kan dela med sig av det man känner. Saknaden som man känner handlar nog om inte bara om saknaden till en människa, utan strävan att inte behöva sakna någon annan. För visst är det i stunder som denna vi försöker förstå hur alla faktiskt mår. Det är kanske ingenting man tänker på varje dag, men i en situation som denna förstår vi hur viktigt det är. Att det ska behöva gå såhär långt för att vi ska förstå det är en enorm sorg. Men visst lämnar Sebastian oss med tanken om att vi ska ta hand om varandra och kanske fokusera på att hjälpa varandra och förstå varför man kanske mår som man mår. Trots att han nu är borta så kanske hans vilja var att vi skulle förstå att vi måste ta hand om varandra för att ingen mer ska lämna? Hur han än tänkte, så tror jag att vi alla har blivit djupt berörda av inte bara det som hänt, utan också av vilka konsekvenser det ger oss. Trots alla bus som Sebbe har gett alla, tror jag bara att han var en snäll liten pojke som sprang runt och jagade får med pinnar i hagen, så tror jag bara att han blev en kille som hade svårt att hitta sig själv och kanske var en för god vän för att lägga tyngden på någon annans axlar. Jag hoppas att han finner någon som kan hjälpa honom att hitta sig själv, hitta den riktiga Sebastian, han som sprang runt och gjorde bus och var ganska galen. Den Sebastian som gav oss alla några riktigt roliga och i vissa fall sjuka saker att skratta åt. För om jag känner honom rätt tror jag inte att han vill att vi bara ska minnas det tråkiga, utan också alla dem skratt han gav.

Jag hoppas du finner dig själv där du är nu Sebastian, och må du vila i frid!

Av : Johan Rothlind .